En dikt jag skrev i somras om livet med belastningsutlöst symtomförvärring (PEM). Bilden har jag ritat på telefonen.
.
.
Det var en gång en flicka
Som bodde i en bunker
Andra sökte solen
Hon mådde bäst i dunkel

Mörkret var som sammet
Vila för hennes sjuka kropp
Människor runtom ynkade och sa
Stackars krake, hon behöver hopp

Vi måste hitta en lösning
Allrahelst en bot
Så hon blir som vanligt igen
Men i bunkern satte ingen sin fot

Säg till när du orkar, sa de
När du kan va ute med oss igen
Men flickan behövde stanna i sängen
Bakom sin persienn

Hennes kropp tålde inte
Livet som det var förut
Vad hon än tog sig för
Så blev hon totalt jävla slut

Små små obetydliga saker
Rubbade kroppens balans
Och en dos helt vanliga intryck
Blev för mycket stimulans

Då blev bunkern ett skydd
Inte bara hennes hem
Hon fick nya livsförutsättningar
Där hon måste undvika PEM

Hon gjorde sitt bästa för att leva
Vissa tyckte inte hon hade nåt liv
Det var som att de inte inte fattade
Att det var hennes enda alternativ

Andra sa: Upp och hoppa
Ligg inte bara där
Du måste leva, du är för inaktiv
Fysisk aktivitet kan minska din misär

Men hon levde ju
hon var inte död
Aktivitet gjorde henne sjukare
Men hon hade kvar sin inre glöd
.
.
.