Jag skriver ofta om sjukdom. Om hur det är att leva med symtom som aldrig går över. Om vårdpersonalens svårigheter att hantera en sjukdom som inte svarar på behandling. Om att inte bli frisk i ett samhälle som förväntar sig att man ska komma ut på andra sidan. Om hur förnedrande och frustrerande det kan vara att få mirakelberättelser i inkorgen tillsammans med oombedda råd om diverse kuckelimuck.

Dagens text handlar också om sjukdom och starka förväntningar på att bli frisk. Om skuld som läggs på den sjuke då man inte blir tillfrisknar. Men den berör min bakgrund. Det som jag hade med mig i bagaget när jag fick Myalgisk Enchefalomyelit (ME). Och hur det påverkar mig än idag. Två inlägg om helande i frikyrkan. Detta är det första.

Mycket var flytande då på 90-talet när jag var ung vuxen. I den frikyrkliga världen alltså. Man rörde på sig, kyrkor samarbetade, det var ekumeniska konferenser, resande predikanter bjöds in till gudstjänster och ungdomssamlingar, någon gick bibelskola på livets ord och kom tillbaka, någon annan hämtade inspiration av något karismatiskt sammanhang i en annan stad eller i ett annat land. Via TV, video och kasettband kunde vi också ta del av hela världens mirakler. Utöver de aktiviteter som organiserades av församlingar hände mycket spontant i ungdomsgrupperna med bön, evangelisation och resor till andra församlingar.

Allt blandades och blev rätt fragmentariskt eftersom den undervisning man fick många gånger hängde på enstaka tillfällen med olika förkunnare. Men det viktigaste var inte att veta och förstå allt utan att tro. Och precis som jag skrivit tidigare pågick det en jakt efter att _verkligen_ få uppleva gud. Det skulle kännas i kroppen och själen och känslorna skulle svalla. Det drog människor till predikanter och sammanhang som lockade med löften om starka upplevelser. Påfyllning av den helige ande. Det var mycket folk, lovsång, gudsmän och gudskvinnor, liv och rörelse. Andra sammanhang dömdes ut som torra och tråkiga. Oinspirerade. Och de som var mer karismatiska försökte få dessa att vakna och leva upp.

Så här upplevde i alla fall jag 90-talet i min frikyrkobubbla. Hur det är idag vet jag faktiskt inte riktigt. Men när jag lyssnar på P1-dokumententären ”Den danska mirakelpastorn” är det svårt att veta vad som är då och nu. För allt låter precis likadant.

Jag kastades ju inte helt plötsligt in i det här utan det fanns på sätt och vis alltid i mitt liv i någon form. Jag föddes in i det. Jag vet inte om det förändrades på 90-talet eller om det var jag som blev vuxen och därför minns på ett annat sätt, eller om berodde på att jag bytte sammanhang. Men det flytande gör det svårt för mig att bena ut var jag fått saker ifrån. Om det kommer från pingströrelsen eller trosrörelsen, en enskild pastor eller ett helt sammanhang – eller kanske från släkt eller familjens vänner? Det finns egentligen ingen mening i att reda ut vad som är vad. Men att det var så pass vaga gränser har varit viktigt för mig att förstå. För ibland är det lätt att ansvariga i vissa sammanhang utåt försöker distansera sig från en viss teologi eller negativa händelser genom att peka på någon annan. Genom att säga att det till exempel var trosrörelsen, inte pingst som praktiserade framgångsteologi eller att ta avstånd från det som hände i Knutby Filadelfia utan att erkänna att sekten uppstod i ett sammanhang – inte i ett vakuum.

Jag tänkte att frikykobubblan var en god plats och det var vi mot den onda världen utanför. För det var så jag lärde mig.

Helade var något många friska i frikyrkan var ”upptagna” med även om man inte hade en direkt koppling till någon som var sjuk. Bitvis tog det stort utrymme i kyrkans aktiviteter. För precis som att många såg sjukdom som något mer än bara mänskligt handlade helande om så mycket mer än att en enskild människa skulle bli frisk. Ibland kändes nästan individen som förväntades tillfriskna oviktig. Det var resultatet som var i fokus. För att någon återfick hälsan var det yttersta beviset på guds existens, hans godhet och makt.

Många friska kristna engagerade sig i helande ungefär på samma sätt som annars oengagerade svenskar blir fanatiska om en svensk som representerar Sverige har chansen att vinna något väldigt stort. Precis som en vinst visar att Sverige är bäst och vi kan stäcka på oss kollektivt bevisade ett helande guds existens och gav oss kristna rätt i det vi trodde på och predikade. Ett helande visade att gud var närvarande, något som inte bara gagnade individen som blev frisk utan också kollektivet vars bevisbörda och status ökade.

Tyvärr skedde långt ifrån all bön om helande av genuin omtanke om den sjuke. Visst fanns detta också men det andra dominerade i de sammanhang jag fanns i. På den här tiden bjöds det ofta in till specifik förbön för sjuka i gudstjänster och samlingar, vissa predikanter kallades helandepredikanter och det fanns till och med helande- och mirakelkonferenser. Ibland liknade det mer ett spektakel och cirkus än något genuint och kärleksfullt, och själva förbönen skedde ofta under manipulativa och mycket utlämnande former. Eventuella ”tillfrisknanden” hyllades offentligt och de som inte kände något eller kunde säga att de blev helade fick stå där med skammen.

Endel verkade hantera det här med (uteblivet) helande som en nöt man skulle knäcka – en gåta att lösa. Man försökte lista ut vad som så att säga ”hindrade” helandet och försökte på olika sätt mixtra med inställningarna för att få apparaten att leverera ett önskat slutresultat. Ofta landade man i att någon människa ”stod i vägen för gud” om helandet uteblev. Genom synd eller otro. Antingen den sjuke eller den som bad. Oftast den sjuke.

Fraser som man kunde höra användas i samband med bön för sjuka var att man skulle ”ta emot i tro”. Den som var sjuk skulle övertygas om att hen kunde bli frisk. För du behövde tro på det för att det skulle ske. Sedan skulle man redan innan man sett konkreta bevis tro att ett under hade skett och ”gå i tro”. Man skulle tro att gud helat och sedan agera som om man var frisk. ”Leva i tro”. För om man tvivlade kunde det innebära att man inte fick tillgång till det gud redan hade utlovat. Att säga att man var frisk innan man visste om man verkligen var det kunde kallas att ”tala i tro”. Allt detta gjorde inte bara det komplicerat för den sjuke. Det blir ju också extremt svårt att utvärdera vad som egentligen har hänt. Om någon verkligen blivit helad eller om man inte vågar tala om att man fortfarande är sjuk för att det riskerar att så att säga jinxa helandet – eller visa på att man inte trodde tillräckligt.

Sjukdom då? Vad var det?

Ja, det fanns väl inget entydigt budskap egentligen. Vissa, men långt ifrån alla, pratade om demoner, att personer som var sjuka var besatta av onda andar. Andra pratade om sjukdom som att det var djävulen som ville förstöra för att han såg att man var en viktig person för gud. Ytterligare andra såg sjukdom som en prövning från gud. Eller ett straff. För endel var det säkert något neutralt, men dessa gavs inget jättestort utrymme att höras. Men oavsett orsak var alla överens om att vi skulle be för sjuka och att gud kunde göra människor friska. Även i de ”knastertorra” församlingarna. Och som jag uppfattade det var synen på sjukdom det som sedan styrde hur man tänkte om helande.

Så, sjuka människor förväntades alltså ge sig tillkänna för att få förbön med löfte om att sjukdomen mirakulöst kunde försvinna. Ofta offentligt. De förväntades vara tacksamma till både människor och gud. Jag har också hört om personer med kända eller synbara sjukdomar och funktionsnedsättningar som försatts i en situation där man inte kunnat säga nej till förbön. Den som var sjuk kunde å ena sidan beskyllas för att vara ansatt av djävulen eller straffad av gud och den vars mirakel uteblev kunde lastas för att ha en dålig tro. Lägg till detta att det i vissa sammanhang även förekom demonutdrivning i de fall där man tolkade sjukdom som onda andar.

Sjuka människor som kanske redan levde i en svår livssituation riskerade alltså att utsättas för offentlig förnedring och andliga övergrepp i ett sammanhang som förväntade sig tacksamhet tillbaka. 

Jag vill betona att det här är mina upplevelser och jag kan förstå om det finns enskilda medlemmar, pastorer eller församlingar i frikyrkobubblan som inte känner igen sig. Men för mig blev detta kontentan utifrån den kontext jag rörde mig i just då. Jag kan inte peka på en enskild situation eller person som sagt till mig att det är så här, men det var detta jag fick med mig som total. Tyvärr. I samtal med andra som funnits i liknande sammanhang under samma period har min bild bekräftats.

Det här blev en grymt lång men nödvändig introduktion till det jag egentligen ville skriva om idag. Detta gäller egentligen precis allt jag har skrivit om min frikyrkobakgrund men det blir extra viktigt i det jag ville skriva om nu nämligen:

Vad hade hänt om jag blivit sjuk under tiden jag var som mest aktiv i frikyrkan? I den här kontexten jag just beskrivit. Hur hade det påverkat mig? Och vem hade jag blivit då – för dom och mig själv – om jag fortsatt vara sjuk som nu? Om jag inte blivit frisk.

Men svaret på det kräver en helt egen text.

Här hittar du del 2: https://mitteremitage.wordpress.com/2022/09/25/nar-precis-allt-handlar-om-att-bli-frisk-del-2/

Under etiketten Dekonstruktion hittar du fler inlägg som handlar om tro och frikyrka