Jag blev arg och besviken, men tyvärr inte särskilt förvånad, när jag läste Aftonbladet i morse. En artikel om en sluten Facebook för allmänläkare där man raljerar över patienter. I det här sammanhanget handlade det om långtidssjuka i covid-19.

Att raljera över patienter är en dysfunktionell och destruktiv copingmekanism som tyvärr verkar vara accepterad inom stora delar av läkarkåren. Och den är definitivt inte enbart kopplad till nuvarande corona-situation. Jag minns att jag reagerade över läkare som raljerade över patienter i personalrummet redan under praktiken när jag gick arbetsterapeututbildningen. Det är över 25 år sedan nu. Samma hån. Samma höhö och ryggdunk. Det handlade bara om andra patienter, symtom och diagnoser.

Den som säger ifrån kallas humorlös. Och drabbas själv av raljansen. ”Ta inte vår ventil ifrån oss” säger läkarna. ”Vi måste få håna patienterna bakom deras rygg för att stå ut med att träffa dom sen!”.  ”Galghumor på patienternas bekostnad är helt okej.” ”Vi har det så tufft, vi har ångest och kan inte hjälpa att vi måste raljera, annars oooorkar vi inte.” ”Det är ju bara på skoj, inget patienten märker av när vi möts…”.

Även då, inte bara nu.

Men. Om detta _bara_ handlade om galghumor. Ett sätt att stå ut i en övermäktig situation. Något som är kollegor emellan. Hur kan det då komma sig att jag och en mängd andra möter exakt denna raljans i våra kontakter med vården? Gång på gång råkar ut för precis det läkarna raljerar över? Hur kan de inte förstå att deras sätt att hantera situationen inte stannar i personalrummet eller forumet på Facebook? Utan spiller över i allt de gör. Hur kan de vara så blinda för sitt eget agerande?

Hur kan de inte se att deras: ”Jag raljerar för att orka” skymmer sikten när de möter patienterna de hånat. Att ”rättigheten att raljera” i själva verket är ett försvar för en riktigt unken människosyn? En historisk biprodukt av en extremt hierarkisk och ableistisk organisation? Och att raljansen lätt förvandlas till en patientsäkerhetsrisk?

Då, när man hellre stannar kvar i den invanda nonchalanta attityden och förutfattade meningarna än att lyssna och läsa på.

Då, när man inte kan med att säga: ”Jag vet inte” och i stället hamnar i det raljanta läget och slutar vara nyfiken och empatisk.

Då, när den andre – patienten – inte är lika mycket människa som du, och du därför bara ser någon som förmodligen försöker utnyttja systemet.

Då, när kollegor som försöker säga ifrån att du har en sunkig och skadlig attityd, får samma släng av sleven som patienterna.

Då. När. Du. Skadar.

Vården behöver göra upp med det här. Med hierarkierna och raljansen. Med ”Jag-vet-bäst-och-du-ska-hålla-käften. Med maktmissbruket och översittartendensen. Om de felaktiga föreställningarna om sjukdomsvinsten. Arrogansen.

Som läkare har du all rätt i världen att bli frustrerad. Att klaga på chefen, organisationen och arbetsförhållandena. Att få ångest över otillräckligheten. Över din egen okunnighet. Över patienter med diffusa symtom. Vi patienter förstår att du har ett tufft jobb. Att din arbetssituation kan vara rejält besvärlig. Att den kan få dig att krisa. Men det ger dig INGEN rätt att håna oss. Ingen rätt att raljera över våra symtom och våra behov. Ingen rätt att låta din sunkiga attityd skada oss för livet.

Du har valt ditt jobb, men jag har inte valt att bli sjuk.

Jag är en människa precis som du. Av kött och blod. Med erfarenhet och kompetens. Med känslor. Den enda skillnaden mellan oss två är att jag haft oturen att bli sjuk och du fortfarande är frisk. Och det är också enda anledningen till att vi två möts. Då ditt jobb är att hjälpa mig förväntar jag mig att du behandlar mig med respekt. Att du använder din position och kompetens för att läka, inte skada. Lyfta, inte trycka ner. Och att du inte ger mig skulden för sådant jag inte kan påverka.

Till sist. Heder åt de läkare som går emot kollegor som raljerar över sjuka och funktionsnedsatta människor. Som står emot hierarkier. Som är mogen nog att ärligt säga: ”Jag vet inte” – i stället för att göra narr av den hen ska hjälpa.

BIld av Engin Akyurt från Pixabay