Herregud vilken tondöv artikel försäkringskassan just publicerade. I den skryter man om att Sverige sticker ut genom att jämfört med andra europeiska länder ha ”både hög sysselsättnings­grad, relativt sett starka trygghets­system och därtill en historiskt sett låg och stabil sjuk­frånvaro.”

De berättar om att dessa politiska mål kan vara i konflikt med varandra då hög sysselsättningsgrad brukar vara förknippat med högre sjukskrivningstal. Men inte i Sverige inte. För här styrs vi inte bara av samhällsmålen att ge ekonomisk trygghet när man inte kan arbeta på grund av sjukdom och erbjuda stöd att återgå till arbetet. Nej, för Sverige har också sedan 2009 ett politiskt beslut på att folk inte ska vara sjuka.

Försäkringskassan skriver:

”Sedan år 2009 har Sverige även, genom beslut i riks­dagen, mål­sättningen att sjuk­frånvaron ska vara låg och stabil. Detta tredje mål kan sägas balan­sera de två första vilka kan bidra till en högre och varierande sjuk­frånvaro. Under de senaste 20 åren har Sverige dock, jämfört med andra europeiska länder, lyckats relativt väl med samtliga av de tre mål våra politiker satt upp. Sverige har ett relativt starkt skydd vid sjuk­dom, en hög syssel­sättning och samtidigt en historiskt låg och mer stabil sjuk­frånvaro.”

När man sålt in detta som något bra kommer en brasklapp om att det skulle kunna vara så att orsaken bakom att Sverige har minskad sjukfrånvaro trots ökad sysselsättning är förändringar i lagstiftningen. Man tar som exempel att man begränsat hur länge folk får vara sjukskrivna. Att detta får till konsekvens att Sverige troligen har högre sjuknärvaro alternativt att folk i större utsträckning kastas ut ur trygghetssystemen trots att de saknar arbetsförmåga snarare än att folk är friskare låter de stå osagt.

Vilka lagändringar de menar redovisas inte men jag tänker att det handlar om införandet av den bortre gräns i sjukförsäkringen, den så kallade stupstocken, som infördes 2008. Sjuka människor slussades då till arbetsförmedlingen om de inte blev friska inom en given tid, något som fick långtgående konsekvenser för både hälsa och ekonomi hos de som inte gick att rehabilitera inom tidsbegränsningen.

Det de heller inte berättar i artikeln är att efter stupstocken avskaffades 2015 och målet om ett sjuktal på 9,0 sattes upp agerade de själva under en lång period (fortfarande?) mer restriktivt kring att bevilja sjukpenning utan att några lagändringar gjordes. Vissa menar till och med att de i sin iver att hitta vägar att sänka sjuktalen bröt mot flera lagar. Skapandet av en informell ättestupa snyggade förvisso till siffrorna men drabbade återigen människors ekonomi och hälsa hårt.

Den låga och stabila sjukfrånvaron har alltså ett pris och området där Sverige sticker ut jämfört med övriga Europa har en mycket mörk baksida.

Det handlar om en stor mängd människor som kastats ut ur eller aldrig har kommit in i sjukförsäkringen. Människor som hamnar utanför systemet och bekostat sin egen sjukskrivning, behövt samhällets hjälp med ekonomiskt bistånd, tvingats göra slut på sina besparingar och sälja sina ägodelar samt gjorts helt beroende av sina anhöriga. Många har blivit försämrade i sin sjukdom, vissa har blivit hemlösa och andra har tagit sina liv.

En annan grej som är märklig. Vi har alltså en låg och stabil sjukfrånvaro i en pandemi där en stor del av Sveriges befolkning har blivit långtidssjuka. Det är inte logiskt. Och definitivt inget att skryta om. Frågan är vad som ligger bakom behovet att lyfta fram Sverige på detta område just nu?

Försäkringskassan: Sjukfrånvaro i Europa – så sticker Sverige ut

Försäkringskassans analysavdelning: Den svenska sjukfrånvaron i ett europeiskt perspektiv, 1995–2022, Arbetsrapport 2023:2,