I helgen blev jag sur på politikers skitsnack om folk som ”går på bidrag” och kände mig nödgad att göra ett statement. Jag twittrade:

”Jag ”går på bidrag”. Det är varken frivilligt eller fett. Hade jag kunnat välja hade jag arbetat, jag ville aldrig sluta. Jag var tvungen, för svår kronisk sjukdom kom i vägen för mina planer. Jag kan inte arbeta, och det är inte mitt fel.”

Tweeten fick rätt stor spridning och en hel drös kommentarer av varierande slag. Jag tycker att kommentarerna på många sätt speglar samhällets skeva bild av långvarig kronisk sjukdom och den naivitet som finns kring hur vår sjukförsäkring fungerar. Så jag tänkte göra en sammanfattning.

Många var förstående och omtänksamma. Endel hade helt klart insikt i problemen med sjukförsäkringen och hur illa det kan slå när politiken bestämt sig för att människor ”fuskar med bidrag”. Flera berättade om liknade erfarenheter.

Sedan fanns det nån som korrekt påpekade att sjukpenning inte är ett bidrag men som naivt undrade om det verkligen finns nån som räknar sjukpenning till bidrag. Nån annan tyckte jag skulle sluta tramsa för detta gäller ju inte sjuka utan bara ”analfabeter som kommit hit för att leva på bidrag”.

Andra tyckte att Vaddå, är du sjuk är det väl ingen som kräver att du ska arbeta? De menade att sjuka inte räknas in i det här utan bara såna som kan jobba. Sedan fanns det de som ifrågasatte om jag verkligen inte kan jobba alls. Så sjuk är jag väl inte? Nåt måste jag väl ändå kunna jobba med? ”Du kan ju twittra”.

En tyckte att min tweet var full av bortförklaringar och att jag typ borde göra andra val i livet. Att jag kan förändras (bli frisk?) om jag bara vill. Sedan fanns det självklart också några som tyckte att de hade rätt att avkräva mig en redogörelse för anledningen till att jag inte kan jobba. Att jag har en skyldighet att berätta.

Det var ett sammelsurium av samma saker jag hört så mycket av under åren jag varit sjuk. Av samtiden. Omtänksamhet, uppgivenhet, naivitet, blandat med fördomsfullhet och öppen fientlighet. Inte oväntat men i många delar både oroande och frustrerande.

Nu har jag sjukersättning sedan en tid. Men då för 6 år sedan när jag blev av med sjukpenningen (och nekades inträde i sjukförsäkringen i fyra år) pratade politiker om skenande sjuktal vilket till sist resulterade i skenande avslagstal. Retoriken förändrade myndighetens bedömningar trots att lagen var densamma.

Så här kan man beskriva det i mycket komprimerad form:

Politiker: ”Alla som kan jobba ska jobba!”

Sjuk: *Orolig för att tvingas ut i arbete

Gemene man: ”Varför oroar du dig, du är ju sjuk?”

Försäkringskassan till sjuk: ”Du är fullt arbetsför” *Ger avslag på sjukpenning

Politiker: ”Kolla, folk blir friskare!” *Klappar FK på axeln

Nu är det återigen väldigt mycket fokus på att folk inte arbetar i den utsträckning de kan. På fusk och överutnyttjande av vår välfärd. Vi får inte glömma hur detta tidigare använts på oklara grunder för att rättfärdiga åtstramningar och hårdare bedömningar.

Det är väl rätt självklart att alla som kan jobba ska jobba, det är liksom inte där skon klämmer. Vem som ska bestämma vem som KAN arbeta är däremot avgörande, och vilka skäl som ska anses vara giltiga som hinder. Och grundhållningen hos de som beslutar kan inte vara att människor ljuger för att slippa jobba.

Det är bara orimligt – oavsett om det handlar om kroniskt sjuka, personer med funktionsnedsättningar eller människor som flytt hit för att deras liv är i fara.