Jag hade egentligen tänkt att hålla mig utanför valdebatten men efter att ha läst en ledare från Aftonbladet om stupstocken, utförsäkringarna och fas 3 som startade på Reinfeldts tid känner jag att jag måste lufta några saker.

Ledaren lyfter fram den grymma behandlingen av svårt sjuka människor då som gjorde att många inte såg någon annan utväg än att ta sina liv. Och hur den nuvarande moderatledarens ögon tindrar vid tanken på en återgång till ”den gamla goda tiden”.

Den gamla goda tiden med stupstocken alltså. Som moderaterna vill återinföra. Den togs nämligen bort kort efter Socialdemokraterna vann valet 2014. Eller som ledarskribenten skriver i avslutningen på sin krönika:

”2014 vände det, sakta men säkert efter regeringsskiftet. Stupstocken togs bort. Idag minskar avslagen från Försäkringskassan.”

Sedan tar hennes historiebeskrivning och ledare abrupt slut med att hon konstaterar att Ulf Kristersson går till val på att återinföra stupstocken.

Men hallå, vänta nu. Här saknas något!

Ja, stupstocken togs bort och reglerna ändrades. På papperet blev sjukskrivnas situation humanare och idag har avslagen på sjukpenningen minskat. Allt detta stämmer. Men det hände något fruktansvärt däremellan som inte får glömmas bort. Som visar att synen på sjuka har varit rutten i alla led. Även på den sida Aftonbladet står. Något som egentligen inte handlar om partipolitik utan om människosyn.

Efter valvinsten 2014 redan innan regeringen formellt tog bort stupstocken gjordes fler förändringar, bland annat gällande Försäkringskassans mål för verksamheten, som fick till följd att avslagen ökade kraftigt. Detta innebar i praktiken att den reglerade utförsäkringen avskaffades men kom att ersättas av en dold dito.

Eller som jag brukar säga – stupstocken ersattes av en dold ättestupa som du som sjuk kunde råka ut för när som helst helt utan förvarning.

Det har varit svårt för oss sjuka att få något riktigt erkännande om det här från berörda instanser. Men under de senaste åren har Försäkringskassan faktiskt erkänt att deras handläggning innehåller brister. Och i juli i år hade socialminister Ardalan Shekarabi en kort, ouppmärksammad presskonferens där han – samtidigt som han redovisade de åtgärder man gjort efter 2019 och vilka effekter de har haft – äntligen tar bladet ordentligt från munnen.

Han sa bland annat:

”Om det är nåt vi vet så är det ju att sjukdom och olyckor kan drabba oss alla. Och när det händer är vi beroende av ett anständigt samhälle. Ett tryggt samhälle som finns där. Men så har det inte varit. Sjukförsäkringens regelverk har under lång tid varit alldeles för restriktivt. Det har även funnits en rättsutveckling där en snäv tillämpning har blivit rådande praxis. Resultatet av ett restriktivt regelverk i kombination med en snäv tillämpning har lett till att människor har kommit i kläm. När människor har behövt våra trygghetssystem som allra mest, har dom inte fått det stöd och den trygghet dom förtjänar.”

Han kommenterar faktiskt också att det var hans företrädare Strandhäll som införde målet kring sjuktalen (det som brukar kallas 9,0-målet) när den ende(!) närvarande journalisten påpekar det:

”Ja, och utvärderingarna visar ju att den målstyrningen i kombination med det väldigt restriktiva regelverket fick ju effekten av att sjukförsäkringen blev väldigt restriktiv. Så målet från regeringens sida var ju att minska sjukskrivningarna och det är ju självklart en målsättning som vi har, vi vill ju ha låga sjuktal. Självklart vill vi jobba med förebyggande insatser för att minska sjukskrivningar. Men det regelverk som vi hade tidigare i kombination med målstyrningen ledde till att vi fick väldigt restriktiv tillämpning av reglerna för sjukförsäkringen och det drabbade i slutänden våra medborgare. Så det är bakgrunden till varför regeringen la om styrningen av Försäkringskassan och förändrade målet som du nämner men framför allt också bakgrunden till varför vi har jobbat med att ändra regelverket och nu fått igenom de regeländringarna.”

Så här beskrevs detta mål i media när det infördes 2015:

”Regeringens mål är att antalet sjukdagar per person och år ska minska från dagens 10,1 till 9,0 år 2020.”

Det presenterades tillsammans med ganska svulstiga räkneexempel:

”Om regeringen lyckas nå det målet slipper ytterligare 80 000 personer bli sjukskrivna och 17 miljarder kronor sparas, jämfört med om sjukskrivningarna tillåts öka enligt dagens prognoser.”

Och det handlade uppenbarligen inte bara om människor om att förebygga nya sjukskrivningar. Socialförsäkringsministern hävdade tvärtom att det fanns många i sjukförsäkringen som inte skulle vara där.

”Försäkringskassan har svårt att utföra sitt uppdrag, många är sjukskrivna under längre tid än vad som är motiverat. Har man arbetsförmåga ska man arbeta.”

Detta var en attityd som sedan smittade av sig på myndigheten som snabbt som tåget ändrade sin tillämpning mot hårdare tag utan att några lagändringar hade gjorts.

För den som har missat den här delen av historien beskriver Niklas Altermarks forskning och bok Avslagsmaskinen väldigt väl vad som hände då och vilka konsekvenser det fick.

Shekarabi liksom många andra talar i termer om att sjukförsäkringen måste ”lagas”. Som att det är en olycklig slump att sjukförsäkringen inte fungerar. Men den har monterats ner och klippts sönder bit för bit under lång tid under en medveten styrning av båda blocken tillsammans med ansvarig myndighet.

Det är inte otur, utan en ideologi som kallas arbetslinjen.

Ingen ska glömma vad som hände på Reinfeldts tid när sjukförsäkringen utformades på ett sätt som kom att systematiskt misshandla svårt sjuka människor. Men ingen ska heller glömma vad Strandhäll gjorde för att enligt egen utsago ”bromsa de skenande kostnaderna”. Något som kom att ställa en mängd människor helt utanför systemet med liknande konsekvenser som på stupstockens tid.

Förutom att det nu skedde i tystnad.

Bakom en fasad där ansvariga politiker och tjänstemän talade om att sjuktalen minskade på grund av att folk blev friskare och att avslagen (som konstigt nog ökade parallellt med detta) bara var positiva konsekvenser av en kvalitetsförbättring i försäkringskassans handläggning.

Vi får aldrig gömma undan de människoliv som trasades sönder då. Aldrig glömma de som inte lever längre på grund av 9,0 och avslag som motiverades med att ”objektiva fynd” saknades eller att man kunde ta ett ”normalt förekommande arbete”.

Vi får inte sopa under mattan att Försäkringskassan faktiskt begick lagbrott för att nå regeringens mål.

Därför måste vi kunna prata om det som hände utan att det något block eller parti ska utnyttja det till sin fördel. Utan att våra krossade liv används till politisk pajkastning. Och vi behöver prata om att det fortfarande händer, att svårt sjuka fortfarande får avslag på orimliga och olagliga grunder.

Med detta sagt. Jag vill INTE ha tillbaka stupstocken. Jag vill bara inte att det som hände när samhället svek mig och massor av andra svårt sjuka människor efter valet 2014 ska sopas under mattan. Att det trauma som bestod av att vår verklighet förnekades nu ska gömmas undan för att putsa en politisk fasad.

Så se den här texten som ett tillägg till Aftonbladets ledare. Som en utfyllnad med verklighetsanknytning.

Hanteringen av sjukförsäkringen handlar egentligen inte om politisk riktning. Om vem som ska vinna ett val. För inget av det här var bra. Inget av det var värdigt. Och inget av det är något som ska förekomma i välfärdsstaten Sverige.

Det handlar ytterst om människoliv. Om hur vårt samhälle hanterar din och min sårbarhet.