Jag har haft tur.
Ja, så tänker jag trots allt efter fem års jävla krig mot Försäkringskassan och vården. Och jag kommer på mig själv med att tänka att jag är privilegierad.
Priviligerad som hade besparingar, priviligerad som råkade vara gift med en man med inkomst, priviligerad som hade råd att lägga pengar på en jurist, priviligerad att mannen med inkomst trodde mer på mig än Försäkringskassan och var villig att driva rättsprocessen, priviligerad att ha poster i budgeten att skära ner på. Och framför allt priviligerad att mitt ärende tagits upp i en Förvaltningsrätt som följt lagen. Åtminstone tills sista ärendet. Och nu Kammarrätten.
För jag vet att det finns SÅ många som fått avslag på sjukpenning som inte haft en chans att kriga för sin rätt. Som inte haft kapacitet, inte haft stöd, inte haft besparingar, inte kunnat leva på någon annans lön, inte haft råd med jurist. Som tvingats leva på ingenting. Tvingats sälja allt. Tvingats från sina hem. Tvingats från sina liv. Blivit dumpade av sin partner. Tvingats till förnedring för att överleva. Inte överlevt. Tagit sina liv.
Aldrig kommit ut på andra sidan.
Och jag vet att jag är priviligerad eftersom Kammarrätten gav prövningstillstånd. För alla får inte det, även om de precis som jag vetat sedan första avslaget att de haft rätt. Och jag har fått behålla min SGI. Och fått mina pengar. Tillslut. Och jag är _verkligen_ priviligerad för att jag fick sjukersättning på första försöket. Att jag inte tvingades in i en rättsprocess och behövde kriga där också.
Detta gör faktiskt att jag känner skuld gentemot alla andra som råkat ännu mer illa ut.
Vet ni. Det här är nog en av de sjukaste konsekvenserna av försäkringskafka. Att jag efter fem års helvete som bokstavligen höll på att ta kål på mig känner att jag borde vara tacksam. Att jag borde vara glad. Att jag dillar på om privilegier. För att så många andra har drabbats ÄNNU värre.
Som att jag glidit fram på en räkmacka liksom.
Detta är nån sorts survivors guilt tror jag. Och jag vet att det inte är nåt som bara drabbar mig. Jag har sett det så många gånger hos andra sjuka som fått det de haft rätt till direkt. Som inte tvingats in i rättsprocesser men ändå haft ett helvete med Försäkringskassan. Som ursäktar sig för att man klagar och påtalar att man vet att andra har det värre.
Trots att ingen av oss borde haft det så här.
Det är sjukt. Och ett tecken på hur mycket traumatisk skit vi har tvingats gå igenom. I godhetens namn. Krossade av de så kallade trygghetssystemen.
Och nej, jag är inte priviligerad – det är systemet som är rättsosäkert och ojämlikt.
”Survivors guilt is a particular kind of guilt that develops in people who have survived a life-threatening situation. Some survivors feel guilty that they survived when others died. Others believe they could have done more to save the lives of others. And then there are those who feel guilty that another person died saving them.
While survivor’s guilt was originally used to describe feelings that survivors of the Holocaust experienced, it has also been applied to a number of life-threatening situations, including car accidents, wars, and natural disasters.
Survivor’s guilt is also common in those who have survived medical traumas. For instance, those who lived through the AIDS epidemic have described feelings of guilt related to their own survival while others, including friends or family, died.1Some cancer survivors also experience this guilt if they survive a diagnosis but others don’t.”
Mitt eremitage 