“För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.” (Romarbrevet 10:9-10)
Lika grundläggande som att gud skulle kännas fysiskt i kroppen, att onda andemakter fanns och att vi skulle längta efter himlen var att en kristen skulle vittna om sin tro för andra. Att bekänna med sin mun – att vittna – ingick så att säga i paketet ”att vara frälst”.
Jag förväntades berätta om min tro för människor som inte var frälsta. Inte bara för såna jag kände, som vänner och klasskamrater utan det skulle knackas dörr och vittnas på gator och torg för vilt främmande människor. Det presenterades som en del av tron och omgärdades av rätt mycket press kring att delta. Eller stor press om du frågar mig. Visserligen var allt frivilliga aktiviteter i kyrkan, men att avstå innebar ju samtidigt att du hamnade utanför gruppen. Jag var ganska blyg när jag var barn och tonåring och gillade inte att prata inför folk, så det var många saker som kändes jobbigt för mig.
Vittnesbörd från människor som blivit frälsta var också ett stående inslag i gudstjänster och andra samlingar. Jag hade själv ingen radikal omvändelse utan var ju född in i kyrkan. Min upplevelse är att detta med ha kommit in i kyrkan genom föräldrar som var kristna sågs som något sämre än att vara ”nyfrälst”. Det kunde skämtas ganska rått om pastorsungar, missionärsbarn och ”guds barnbarn” som gjorde uppror mot gud och kyrkan. Skämt fast på allvar. På gränsen till hån. Jag var två av sakerna, men gjorde inte uppror ändå. Jag var kvar. Men jag kunde heller inte presentera ett specifikt tillfälle ”då jag blev frälst” som det förväntade och hade inget dåligt före som kunde ställas mot ett bra efter och användas för att statuera ett exempel.
Av någon anledning har jag alltid avskytt försäljare. Jag har ingen aning om varför, men jag har verkligen inte klarat av såna som försökt pracka på mig saker utan att samtidigt respektera mig och min vilja. Det kryper i kroppen, jag slutar lyssna och avslutar samtalet så fort jag kan. Vissa har inga problem med försäljartyper och tycker snarare att det är kul att slänga käft en stund men för mig är det på den nivån att jag minns mitt första möte med en försäljare jag kände var okej. För att han lyssnade och gick att resonera med utan att han tvingade på mig något. Han hjälpte mig att tänka utifrån mina behov och insåg sedan själv att det han erbjöd inte passade mig.
Men hursomhelst. Trots denna motvilja förväntades jag alltså vara precis likadan som de försäljare jag hatade. Och jag skämdes så. Inte så mycket för tron men för metoderna. Det var liksom inte min grej att övertala alla andra om att jag hade rätt. Att försöka manipulera fram rätt svar. Jag tyckte att människor skulle få välja själva. Jag visste vad som förväntades av mig men jag skämdes både för att vittna och för att jag inte ville vittna på det sätt som förväntades. Jag kände skam för att jag inte passade in i normen. Det handlade ju om liv och död här. Ville jag att människor skulle gå förlorade? Hamna i helvetet? Och återigen, jag skulle ju få människor att längta till himlen. Men hur skulle det gå till när jag själv inte längtade tillräckligt?
Det låg ett enormt tungt ansvar på våra axlar. Vi var tvungna att agera. Om någon talade illa om kyrkan förväntades jag vara den som försvarade, om någon spred felaktigheter skulle jag vara den som rättade och om människor inte trodde skulle jag vara den som predikade. Varje dag i varje situation. Jag kunde inte bara vara och leva. För om jag lät bli kunde ju det innebära att människor gick under, och jag kände alltid att jag inte gjorde tillräckligt för att förhindra det.
Tidigare inlägg i denna serie:
1. Min dåtid måste försonas med min framtid
2. Att tvingas dekonstruera sitt liv
3. Har jag vuxit upp i en avart?
4. Jakten på den rätta känslan
Mitt eremitage 